...måste jag göra, jag har nämligen blivit utmanad. En utmaning som jag har sett på några andra ställen att skriva tip saker som ni inte vet om mig, och som jag äntligen får till mig själv.

Men... jag måste fundera på vad ni egentligen inte vet. Så jag återkommer om det!

..till kameran verkar bara försvinna här! Jag fattar inte hur jag kan vara så slarvig! Som tur är har jag hunnit tömma dem förstås, för det är efter det momentet som de försvinner. Men hur är det möjligt? Jag undrar om vi har Knyck-ormar här!

Tur är ju också att de inte längre är så dyra, men det stör mig att jag inte ska kunna hålla reda på dem!

Knyck-ormar är för övrigt något jag lärde mig allt om en gång när jag hälsade på en kompis och vi var på krogen i Göteborg. Mina kompisar och jag pratade med ett par killar där som berättade att när de hade tagit glass i frysen och mamman upptäckte det skyllde de på Knyck-ormarna, så de måste ju vara de som är här också!

Dagen efter gick killarna förbi oss när vi solade i Slottskogen, med varsin råtta på axeln, så det intresset tappade vi snabbt. Tur de inte såg oss då, hade de närmat sig hade jag troligen sprungit iväg. Det är inget JAG vill ha varken på min axel eller på en axel nära mig.

...hemma nu efter teatern, maken jobbar natt under helgen.

Jag kan tycka att det är ganska skönt att ha fått tillbaka lite ensamma kvällar, men det kan bli alldeles för långt emellan vi har några lediga kvällar tillsammans.

Teatern var väl ok, dock inte så rolig som jag tycker att den har varit tidigare år. Jag hade velat ha ett riktigt gott och hjärtligt skratt, men det blev mest lite fniss.

Jag får väl skratta ordentligt hoppas jag när jag ska på Jonas Gardell i vår, det fick jag sist jag såg honom. Men jag hoppas förstås att jag får skratta rejält många gånger innan dess! :-)

Nu två Treo för huvudvärken, lite te och förhoppningsvis lite mailande!

Imorgon är det jobb igen...

...till trots gick jag ut en promenad idag, jag vet inte när jag senaste gjorde det! Jag kände nu att jag saknat det ganska mycket, konstigt att det ändå ska vara så svårt att hinna med, eller prioritera handar det väl om.

Jag tog en promenad bort till kyrkogården och tände ljus på pappas grav.

Det är otroligt stämningsfullt och rogivande att gå runt där, bland alla tända lyktor, men jag tycker det är lite sorgligt att gå förbi de gravar som inga lyktor eller ljus har.

Visst inser jag, att det inte är alla gravar som har anhöriga eller vänner i närheten. Det är nästan så att jag vill tända ett ljus på en ensam, mörk grav som jag går förbi varje gång....

Nu har jag tänt en massa stearinljus här och tittar på en dokumentär på tv:n om Amerikas mest hatade familj (tror jag det heter). En familj som består av 71 medlemmar och har bildat en egen kyrka. De missionerar genom att demonstrera, bland annat på soldaters begravningar, med plakat och slagord som "tacka Gud för döda soldater" och "Bögar dör-Gud skrattar". De anser att de gör världen en tjänst genom att tala om för var och varannan människa att de kommer att hamna i helvetet om man inte följer Guds ord och Biblen. Helt galet är det, enligt mig. Svenskar är ett annat hatobjekt eftersom vi fängslat en pastor/präst för hets mot folkgrupp under en predikan (om homosexualitet). Det var ju dumt av oss... Alltså, jag blir så upprörd när jag hör pastorn i denna kyrka prata, alla är onda som inte är med i deras kyrka, tillsammans med homosexuella ska vi som haft sex utanför äktenskapet dödas. Men när journalisten ställer frågor till denna pastor, svarar han ungefär bara med att "om du ställer sådana frågor är du för dum för att förstå mina svar".... Det är väl ett bra svar om man egentligen inte vet vad man ska svara?

Jag tror jag ska börja med det! *L*

Visst, människor får tycka vad de vill, men det skrämmer mig att deras barn blir indragna i galenskaperna och i princip inte har någon möjlighet att välja vad de ska tänka eller tro, samt att de bemöter andra människor så respektlöst och med så mycket vrede! Spelar liksom ingen roll om det är en sörjande familj under en begravning på en kyrkogård, de står ändå med sina plakat och gapar att det är Guds straff att soldaten är död.

Men, nu ska jag koka mig en kanna te och sätta mig i pysselrummet!

Teater ikväll!